OSTEOPOROS – BENSKÖRHET

VARFÖR OSTEOPOROS OFTA FÖRVÄRRAS AV KALCIUM OCH D-VITAMIN

 

Osteoporos är den mest kända sjukdom som kopplas ihop med mineralet kalcium och har blivit en av de stora folksjukdomarna i Sverige. Risken för att en kvinna ska få en fraktur beroende på osteoporos under sin livstid är i dag 50%. Hos män är siffran 25%. Tillståndet karaktäriseras av en förlust av både kalcium och fosfor från skelettet, vilket gör det mer poröst och skört. I detta försvagde tillstånd är benen mycket mer mottagliga för frakturer. En fråga som många människor ofta ställer är, ”Nu när jag blir äldre ska jag då ta extra tillskott av kalcium och D-vitamin för att förhindra osteoporos, eller benskörhet som det även kallas?”. Det rätta svaret är ”Bara om din individuella metabolism kräver det”. Faktum är att kalciumbrist kopplas ihop med osteoporos, men osteoporos kan orsakas av många andra saker utöver kalciumbrist. För mycket kalcium såväl som för lite kalcium kan göra benen sköra. En studie gjord på Mayo-kliniken fann att extra kalciumtillskott tredubblade risken för icke-spinala frakturer hos vissa kvinnor som redan led av osteoporos. Det extra kalciumintaget ökade visserligen densiteten i benet, men benets ”bark” blev tunnare och därmed också mer skör än normalt. Vissa samhällen konsumerar väldigt lite av kalciumrika produkter som mejerivaror och drabbas ändå inte av osteoporos.

En studie gjord vid Cornell Universitet upptäckte att länder med ett högt kalciumintag är de som kämpar med problemet osteoporos. Därför kan det innebära att skelettet ändå kan bli bestulet på nödvändiga näringsämnen, även om man dricker tre glas mjölk om dagen och äter mycket mejeriprodukter. Det finns flera olika anledningar till detta fenomen. Det finns nämligen över 30 olika mekanismer som kan orsaka benskörhet, av vilka vissa är kopplade till sjukdomsprocessen. Benskörhet på grund av ålder (senil osteoporos) är en term som gäller främst män och kopplas ihop med adrenopaus eller binjuresvaghet. Detta beror på en brist i den anabola hormonproduktionen hos binjurarna. Överaktivitet hos binjurarna som vid Cushings syndrom, kan också orsaka osteoporos. I detta tillstånd orsakar ett överskott av binjurekortikotala hormoner en proteinnedbrytning och genom detta en förlust av den normala proteinuppbyggnaden i benet. Hypertyreos orsakar ökade kalciumförluster och ökat kalciumuttag från skelettet.

Överaktivitet i bisköldkörtlarna orsakar också benkalciumförlust. Östrogenbrist är kopplat till benförlust och man refererar vanligen till detta som postmenopausal osteoporos. En brist på östrogen medger tydligen en ökad nedbrytning av skelettet. Alltför mycket östrogen å andra sidan, kan också ha en negativ effekt på benresorbtionen på grund av dess koppling till andra näringsämnen och hormoner. En lång tids sängliggande kan också få skelettet att förlora mineraler. Under rymdfärder sker en avsevärd förlust av benmassa hos austronauterna som upplever långa perioder i viktlöshet. Ett antal faktorer måste uppstå för att sätta igång benskörhetsprocessen. Till exempel kan alltför mycket kalcium orsaka osteoporos i vävnader som saknar magnesium, fosfor, zink och koppar. Typiskt är att kroppen lagrar magnesium på ytan av benen och om personen lider av magnesiumbrist, kommer alltför mycket kalcium att förvärra magnesiumproblemet. En magnesiumbrist kommer att göra benbarken tunnare, vilket leder till att benen blir mer mottagliga för brott. Överdrivna mängder av D-vitamin kan också ha negativ påverkan på skelettets integritet. Följande mineraler är kända som antagonister till kalcium: Pb, Zn, Mg, Fe, P, Mn, Na, K, Cd Vitaminantagonister till kalcium: B3, A, B5 Vitaminer påverkar också kalcium på ett antal olika sätt. Vitamin A till exempel, är en antagonist till vitamin D och påverkar alltså kalciumupptaget indirekt. Vissa vitaminer stimulerar metabolismen. Detta kan också bidra till en kalciumförlust och ett ökat kalciumbehov.

 

Typ 1 Osteoporos

Osteoporos kan faktiskt delas in i två kategorier. Osteoporos typ 1 hittas hos personer med en hög ämnesomsättningstakt. Denna typ av benskörhet är kopplad till en förtunning av barken, eller den yttre delen av skelettet. Kroppen förlorar delvis sin möjlghet att absorbera och hålla kvar kalcium och magnesium, vilket orsakar en brist på dessa näringsämnen. Sköldkörteln och binjurarna, som är överaktiva hos den här metabola typen, skapar en märkbar kalciumförlust från kroppen genom en ökad kvarhållning av fosfat. Aktiviteten i bisköldkörtlarna saktar då ner, vilket reulterar i att celler som normalt producerar hårt ben, så kallade osteoblaster, blir inaktiverade.

För den här typen av problem krävs kalciumtillskott, men det kanske inte räcker för att lösa problemet. Individen kan behöva ytterligare magnesium och D-vitamin, som hjälper till att öka parathormonproduktionen. Vitamin C, koppar och zink måste också finnas i tillräckliga mängder för att benbildningsprocessen ska kunna fortskrida.

 

Typ 2 Osteoporos

Typ 2 osteoporos drabbar personer med en långsam metabolism. Vid den här typen av osteoporos, jobbar bisköldkörtlarna övertid vilket leder till en ökad kalciumabsorption och kvarhållning medan upptaget och kvarhållandet av fosfor minskar. Denna överaktivitet flyttar då bort kalcium från benets centrala delar. De överaktiva bisköldkörtlarna orsakar en snabb ökning i antalet celler som bryter ned benvävnad, de så kallade osteoklasterna. Det här gör att kalcium kommer att dras ut från skelettet och därmed försvaga det.

Eftersom upptaget kalcium inte kan föras in i skelettet, måste kroppen lagra upp det i den mjuka vävnaden istället. Denna process orsakar en inlagring av kalcium som kan resultera i gallstenar, njurstenar, ledstelhet, torr hy och förtida åldrande/rynkighet av huden. I det här fallet kommer inte kalcium och D-vitamintillskott att lösa problemet. Lösningen ligger istället i att rätta till den underliggande  metabola och endokrina obalansen. Då bisköldkörtlarna arbetar på ett bra sätt igen, kan en läkare börja behandla benproblematiken.

I vissa fall kan kalciumförlust från skelettet vara ett sekundärt uttryck till ett underliggande metabolt problem. Till exempel, en patient som utvecklat diabetes typ 2 kan plötsligt få ett ökat insulinbehov. Kroppen kommer att lösa detta genom att öka aktiviteten hos bisköldkörtlarna. Det kommer i sin tur att öka bildandet av aktivt vitamin D och få kroppen att lösa upp och ta upp mer kalcium från skelettet. Kroppen behöver extra kalcium för den ökade produktionen och frisättande av insulin. Det kalcium som inte kommer till användning kan då lagras upp på sådana platser som det inte är tänkt att det ska lagras. I det här fallet måste man först adressera diabetesproblematiken innan osteoporosproblemet kan rättas till. Det är nästan omöjligt att reglera kalciumnivån innan diabetesen är under kontroll.

När bisköldkörtlarna ökar sin aktivitet, sänker sköldkörteln sin aktivitet istället. När detta händer, kan patienter som utvecklat osteoporos behöva stärka aktiviteten i sin sköldkörtel. Den ökade sköldkörtelaktiviteten kommer då att sakta ner de överaktiva bisköldkörtlarna. Omvänt, om osteoporosen är orsakad av en överaktiv sköldkörtel tillsammans med en ökad binjureaktivitet, kommer patienten att må bättre om bisköldkörtlarna stöttas istället.

En Hårmineralanalys visar om du har osteoporos typ 1 eller 2

Eftersom osteoporos kan orsakas av både för mycket och för lite kalcium, kan en hårmineralanalys vara till hjälp för att hitta en lösning till problemet. Den kan användas för att spåra förhållanden mellan näringsämnen, vilket kan hjälpa till att sätta fingret på det som orsakar osteoporosproblemet. Eftersom det finns så många olika faktorer som kan bidra till detta tillstånd, kan en sådan analys hjälpa till att utveckla ett holistiskt tillvägagångssätt i behandlingen genom att fokusera på kroppens hela biokemi.

 

Pin It on Pinterest

Share This